glimmandeogonblick

Mina fötter värker, huvudet dunkar och jag är såå trött!!! kvällen var okej, vissa (som faktiskt log ibland;) ) var roliga att dansa med medans vissa andra var lite sega. Kvällen gick alltså lite upp och ner :) Jag träffade också massa gammla vänner från mitt dagis trollet, det var mycket trevligt!!! det är lustigt men man kännde igen deras ansiktsutryck och skratt, fast vi typ var fem eller ngt när jag flyttade, det känndes hemma och tryggt på något lustigt sätt :)
Just nu önskar jag att jag inte skulle behöva gå upp imorgon, men Hemkunskapsläxa och massa engelska glosor väntar i skolan 08.20... INTE okej! det ska jag förövrigt börja öva på nu.
Sov gott ♥

I helgen har jag varit på en superbra teaterfestival i Jönköping, I år var allas pjäser så mycket bättre än vad de brukar vara, Väldigt roligt att se! Vårat uppspel med pjäsen "fusk" gick också bra, jag kom vissligen av mig hela tiden, men det spelade inte så stor roll (vi improviserade)
Här kommer en bild på min rollkaraktär, Helene :)


Det är också alltid lika roligt att åka iväg med teater gruppen! det var jätte mysigt, i de drygt 3 timmarna vi åkte hem, roade jag och Lindis oss med att ta massa "snygga" ego bilder :) sammtidigt som hon sjöng om allt och inget (dock inget hon började med på hemfärden ;) haha) men det är mysigt med liite stämnings musik :D
Jag bjuder på bilder från föreställningen när jag vet att det är okej med alla :)

Idag åkte jag och mormor ut till läckeby, till en liten atalje. vi fick plocka på oss pårlor och fick i nästan tre timmar sitta där och pyssla och knåpa. Det var jätte härligt! alla pärlor som glimmade i alla olika färger, det var jätte kul!
Armbandet jag lyckades få ihop . . .


Och halsbandet :)

Idag har varit en mycket fartfylld dag!
Kombo har spelat "Ensam i grupp" tre gånger för sjuorna på södra skolan, lite små missar här och där var det kanske men det är det som gör det roligt! pupliken var härlig, men jag längrar "och hoppas" att vi får spela och visa upp oss på min skola :D det vore grymt häfftigt

Jag måste nänmna en liten "miss" som "missens" ägare gjorde så grymt bra, just därför var det roligt! person nummer 1 har ett litet rött hjärta innanför linnet som person två ska plocka upp och riva sönder. men på första föreställningen hade vi alla mycket att tänka på och person1 hade glömt att stoppa in hjärtat under tröjan så när peson 2 kommer fram, drar hon ut person 1 linné men märker till sin förvåning att det inte finns något hjärta där. Hon släpper då tröjan och förtsätter att stå och le som innan (mycket snyggt gjort) publiken undrade nog varför person 2 tittade innan för person 1 linné :D hahaha

Lite bilder från ensam i grupp:

en bild från scenen. snurriga tankar ♥


en scen från:dagens ungdom


en scen från skolgårdscenen 


skolgårdsscenen


slagsmål i skolgårdscenen

Fler bilder får ni om ni kommer och ser pjäsen :) in real :D

Hej hopp!
nu är jag ny duschad och hemkommen från kulturskolans teaterfestival.
Det var otroligt roligt, jag har lärt mig en massa nya saker, både om skådespelarträning och om människor.
jag tänkte att jag låter er slippa alla dumma kommentarer och allt annat LIIIIITE korkat och osmart som jag kanske gjorde.

Iblan önska man att man hade ett tidtagarur...              
Mitt skulle gå att stanna, så att jag hann andas ibland. bara ligga ner i 15 minuter och inte tänka på någonting. Men det är ju bara önskningar jag menar idag hade jag ett jätte stort So-prov, engelska läxförhör & kemkunskaps förhör, Imorgon kör vi raskt vidare med Idrottsprov och nationella i matte. det ligger massa teaterfestivaler inbokade (vilket jag igentligen tycker är mycket roligt) och även teater uppspel i veckodagarna. MEN jag hinner ju inte tänka! det kommer sluta med att jag dubbelbokar mig och blir ledsen, så imorgon ska mitt liv redas upp! jag ska plugga!!! och skriva in ALLT i min kalender och verkligen försöka andas innan teaterfestivalen.
Det är lustigt hur man kan boka upp så mycket att det känns helt tomt i huvudet, het plötsligt har man ingen koll på någonting. Imorgon blit en ny dag, som förhoppnings vis klarnar upp en hel del :)

Jag älskar teater. Kännslan av att stå på scen, människorna omkring mig och leken i det.                                                                                                                                                                 En av mina favorit lekar är spacejump eller ”stopleken” som jag är vann vid sen jag var liten.  Leken går ut på att ändra personen man är och miljön man är i varge gång en ny person kommer upp på sen och innan man går upp skriker man ju såklart då stop.

Jag vet inte vad det är med leken som gör mig så glad och lixsom troll bunden vid den. Ett tag tänkte jag att jag måste väl vilja vara någon annan och på det här vistet kan jag komma fram och synas.

Men det är fel, jag är nöjd med mig och mitt liv just nu och behöver inte alls låtsas vara någon annan, men det känns som om man är barn igen.

 Ett litet barn, som inte behöver bry sig om andra. Som knappt behöver bry sig om sig själv, ett barnsligt och kanske korkat barn. Eller om man vänder på det, ett barn med mycket tankar, energi och fantasi. Jag tror att det barnet finns kvar i de flesta av oss. En del har ett starkare ”barn” andra lite svårare att se det. Men alla behöver låta det få komma ut ibland. Komma ut och andas, komma ut och se sig om. Jag låter mitt släppas helt fri när jag leker. Det finns inga gränser. Inget fel eller rätt, bara nya idéer.

 
Jag tror att det är viktigt att vi aldrig glömmer bort det där barnet! Mitt fick andas idag.

Av någon anledning ligger jag här hes och blöt. . . Dagen började som en vanlig, bra dag. Sen hände det något, ett bombnedslag hamnade i mitt hus, ett sådant där som ser oskyldigt och litet ut men sen slår ut till en hel explosion, det här kallas anna och började tyst och sannsad. . . eller inte sååå tyst (vi började med wii sing ;)) och inte så sansad, rätt vild faktiskt (dansande & sjungande). Min kära vän har ålderskris. . . hon tycker jag är en dålig kommpis som inte förstår henne. . . hon är ju snart 15 :O och det är ju riiiktigt illa (själv är jag snart 16 år. SUCK! I vilket fall är hon en mycket söt och god vän och idag har jag fått glädjen att uppleva många galna skrattanfall. . . ett av dem när jag för ca: 10 minuter sen hälde ett glas vatten över henne, hennes otroliga chokade stora ögon och sedan det klara skrattet gjorde mig alldeles hes eftersom jag var tvungen att skratta åt henne tills jag fick ont i magen. . . att jag är blöt går bara att förklara genom HÄMND, något jag förövrigt tycker borde avskaffas ;) nu ska vi försöka varva ner framför en bra film. ♥

//Tilda

Det är så lätt att skriva om saker som gör dig olycklig och ledsen.                                                                  Betyder det då att det är så vi är? Kan det vara så, att alla, ALLA är ledsna och känner sig nere hela tiden? Det tror inte jag! Jag tror att de flesta är väldigt lyckliga, när de tänker efter.                                          
Men varför? Varför pratar vi jåmt om hur synd det är om oss och varför ingen annan förstår mig?   Kanske låter vi ingen annan få förstå oss?  Kanske stänger vi in oss själva för att vi ska ha något att klaga över nästa gång vi träffar en gamal vän? Kanske är det till den nivån våra hjärnor kommer?

Jag är så trött på det! Att det ALLTID är så synd om oss, jag tycker om att se sorliga filmer, lyssna på sorlig lite lugn musik (det är på i bakrunden nu ) jag blir lugn av det, det är härligt, jag känner mig trygg i det sorliga och lugna. Hur låter det? Men så är det den bistra saningen.  Men om jag täker på det, kännslan efter att ha sett en ljus och mysig film, skrattat med goda vänner, det slår ju allt! ändå kan man sitta ett gäng och prata om allt dystert i livet. . . men kanske är också det viktigt J Jag vet bara att man borde diskutera allt roligt  oftare, alla roliga vardagshändelser, konstiga kommentarer och liknande, det är det som får oss att le! Och det är det som är viktigt!!! Vi får aldrig glömma bort glädjen. ♥

Idag har min dag tillbringats på Ullared:D

Det var en mycket spännande upplevelse! alla dessa tanter med kundvagnar som prångt skulle förbi en även om man knappt hade plats att andas själv. och med andra ord fortsatte att köra vagnen frammåt, fastän de såg att lilla jag stod där,  men nejdå jag var inget stort bekymmer för dem. . . de måste tänkt att om de hade riktig ntur så gick det kanske att köra över mig. och då skulle de ju iallafall komma ett steg längre fram i kön! MYCKET smart drag om inte jag hade varit sååå stor och stark! jag övervann alla hinder, köer, lockande varor(eller inte alla ;)) och fruktansvärda tanter med varovagnar, och hade en MYCKET bra dag! med många lyckade köp och trevligt sällskap!!!!

//tilda




Bildkälla:www.nwproduction.se

Igår var jag på dop. min lille bror döptes till Ossian :)
Jag har fått ansvaret som gudmor och min kära pappa bad mig med oroliga ögon att hälla upp dop vattet, 
Pappa:Tilda, längst fram finns en stor dop skål, det ser ungefär ut som ett handfat, du ska ta kannan med vatten och hälla i den. . . I den! 
Jag kollade tillbaks på honom med oskyldiga, oförstående ögon
Pappa:När presten säger till dig! tror du attt du kan klara av det?? UTAN att tappa eller spilla?
Jag förstår inte litar inte min pappa på mig... Jag skulle väll ALDRIG klanta till det och välta eller spilla något!
Vilket påhopp! 

//tilda

Varför känns det ibland som om hela världen är emot en. Trots att man vet att man är älskad av så många. Man kan bli ledsen och känna sig oälskad bara för att någon betonade ett ord fel, eller ännu värre, aldrig sa eller skrev det ordet man ville höra. Om man alltid går runt och tänker på hur eller vad man vill att ens omgivning ska säga så hade man ju aldrig änns behövt att föra en konversation med andra människor.

Men varge gång gör det lika ont. Det spellar igentligen ingen större roll om du redan innan vet vad personen kommer att svara, och du vet lika säkert att det inte är det DU vill höra, ändå sitter du där med stora ögon och ett svagt leende på läpparna. Du hoppas ut i det sista, tänker att kanske, kanske blir det annorlunda den här gången. Kanske svarar hon precis som i mina tankar.

Jag tycker att det är konstigt att vi gör så här emot oss själva. Bygger upp falska förhoppningar som vi troligtvis inte ens trodde på när vi började bygga dem i huvudet. Vi vet att det aldrig kommer att bli så. Hon kommer aldrig resa sig upp från stolen, gå fram till dig och ge dig en base kram. Se nu gör jag det igen! Jag tänkte tanken och genast hoppas jag, eller hon kommer aldrig att bjuda med dig på den där resan du drömmer om, hon kanske inte ens vill ha med dig?! Så lätt det kan vara att vända det emot henne. Mina falska förhoppningar kommer leda till att jag är tjurig, och VEM vill ha en tjurig kommpis? Inte många. Varför ska man alltid krångla till det för sig själv. Varför kunde inte allt bara fått vara bra. Utan svårigheter, jag bygger upp problem som inte finns. Jag frågar mig: Tycker jag verkligen att det är så roligt med bråk och bekymmer? Nej! Verkligen inte, inte ett dugg, jag har bara lite svårt att fatta mitt egna bästa. . .