glimmandeogonblick

Varför känns det ibland som om hela världen är emot en. Trots att man vet att man är älskad av så många. Man kan bli ledsen och känna sig oälskad bara för att någon betonade ett ord fel, eller ännu värre, aldrig sa eller skrev det ordet man ville höra. Om man alltid går runt och tänker på hur eller vad man vill att ens omgivning ska säga så hade man ju aldrig änns behövt att föra en konversation med andra människor.

Men varge gång gör det lika ont. Det spellar igentligen ingen större roll om du redan innan vet vad personen kommer att svara, och du vet lika säkert att det inte är det DU vill höra, ändå sitter du där med stora ögon och ett svagt leende på läpparna. Du hoppas ut i det sista, tänker att kanske, kanske blir det annorlunda den här gången. Kanske svarar hon precis som i mina tankar.

Jag tycker att det är konstigt att vi gör så här emot oss själva. Bygger upp falska förhoppningar som vi troligtvis inte ens trodde på när vi började bygga dem i huvudet. Vi vet att det aldrig kommer att bli så. Hon kommer aldrig resa sig upp från stolen, gå fram till dig och ge dig en base kram. Se nu gör jag det igen! Jag tänkte tanken och genast hoppas jag, eller hon kommer aldrig att bjuda med dig på den där resan du drömmer om, hon kanske inte ens vill ha med dig?! Så lätt det kan vara att vända det emot henne. Mina falska förhoppningar kommer leda till att jag är tjurig, och VEM vill ha en tjurig kommpis? Inte många. Varför ska man alltid krångla till det för sig själv. Varför kunde inte allt bara fått vara bra. Utan svårigheter, jag bygger upp problem som inte finns. Jag frågar mig: Tycker jag verkligen att det är så roligt med bråk och bekymmer? Nej! Verkligen inte, inte ett dugg, jag har bara lite svårt att fatta mitt egna bästa. . .

Jag har tänkt på att vi blir aldrig riktigt nöjda,
Jag menar, när vi är i skolan/arbetet vill man bara vara hemma och när man äntligen är hemma (som jag nu tex. och är sjuk) ja då önskar man inget hellre än att vara tillsammans med alla andra i skolan.
Det kanske beror på att man så gärna vill vara överallt! vill inte missa något, sammtalet med kommpisarna, träningen, teatern, den där bra filmen på tvn, prov resultatet, middagen, skämtet eller vad som helst! 
Vi är så rädda att allt det där inte ska finnas kvar om vi inte övervakar det varje sekund. 
Jag tror att många av oss är rädda för att leva.
jag är iallafall lycklig. Jag har så många VÄLDIGT bra vänner, underbara teatergrupper och en trygg familj ♥
men ibland önskar man ändå att man vore någon helt annastans. . . 

Idag har det hänt mycket i lilla lindsdal :) Jag, Julia och Sofia har varit ute på äventyr . . .
Först fick vi åka stora bussen in till folkets park, där vi lyssnade till en konser av lärarna på kulturskkolan, Vilket resulterade i VÄLDIGT stora och gula öronproppar som skulle in i minna små öron... följderna på det blir att du hör inget av vad de andra säger= Lite för hög ljudnivå på sammtalen som man trots allt försöker åstakomma.

Väl i Lindsdal igen rustade vi oss för en promenad till Magan (lindsdals ica) promenaden var både lång och ansträngande (ca: 5 minuter) och jag och julia insåg att solen var framme! vilket betyder att vi MÅSTE stanna och sträcka upp våra näsor mot solen, så idag är vi nog liiiite mindre albinos. Att Julia sedan hittade ett snö berg som hon var tvungen att stanna och kolla in närmare och se om det var dugligt för pulka raize gjorde ju inte att promenaden tog kortare tid. Men tro det eller ej kom vi hem rena och levande tillslut :)

Idag är det VÅR ute!!! ♥

//tilda 

Idag har jag och syrran varit på stan och shoppat en jätte fin speldosa med 8 fotoramar runt :) till Lillebror Osian, som döps den 4 april

I onsdags gick jag upp,upprustad och sykiskt beredd på Nationella provet i engelska muntligt.
Jag kommer till skolan och sätter mig nervöst på den hårda trästolen. Lilla jag och de andra två personerna i min grupp får order om att trycka TVÅ gånger på knappen på inspelningsdosan. vi sätter på den och börjar sedan att diskutera.

En halvtimme senare
Nöjda och belåtna sträcker jag sakta fram handen mot inspelnings apparaten. Andas ut en djup suck, lättad över att det gick förvånans värt bra och att det ÄNTLIGEN är över!
DÅ ser vi det. . . som en smäll i magen. Apparaten har aldrig varit igång! den har inte spelat in någonting!  så det blir för oss att sätta oss och spela in allt igen en annan dag. INTE okej!

// Tilda