varför?
Varför känns det ibland som om hela världen är emot en. Trots att man vet att man är älskad av så många. Man kan bli ledsen och känna sig oälskad bara för att någon betonade ett ord fel, eller ännu värre, aldrig sa eller skrev det ordet man ville höra. Om man alltid går runt och tänker på hur eller vad man vill att ens omgivning ska säga så hade man ju aldrig änns behövt att föra en konversation med andra människor.
Men varge gång gör det lika ont. Det spellar igentligen ingen större roll om du redan innan vet vad personen kommer att svara, och du vet lika säkert att det inte är det DU vill höra, ändå sitter du där med stora ögon och ett svagt leende på läpparna. Du hoppas ut i det sista, tänker att kanske, kanske blir det annorlunda den här gången. Kanske svarar hon precis som i mina tankar.
Jag tycker att det är konstigt att vi gör så här emot oss själva. Bygger upp falska förhoppningar som vi troligtvis inte ens trodde på när vi började bygga dem i huvudet. Vi vet att det aldrig kommer att bli så. Hon kommer aldrig resa sig upp från stolen, gå fram till dig och ge dig en base kram. Se nu gör jag det igen! Jag tänkte tanken och genast hoppas jag, eller hon kommer aldrig att bjuda med dig på den där resan du drömmer om, hon kanske inte ens vill ha med dig?! Så lätt det kan vara att vända det emot henne. Mina falska förhoppningar kommer leda till att jag är tjurig, och VEM vill ha en tjurig kommpis? Inte många. Varför ska man alltid krångla till det för sig själv. Varför kunde inte allt bara fått vara bra. Utan svårigheter, jag bygger upp problem som inte finns. Jag frågar mig: Tycker jag verkligen att det är så roligt med bråk och bekymmer? Nej! Verkligen inte, inte ett dugg, jag har bara lite svårt att fatta mitt egna bästa. . .
