glimmandeogonblick

Jag älskar teater. Kännslan av att stå på scen, människorna omkring mig och leken i det.                                                                                                                                                                 En av mina favorit lekar är spacejump eller ”stopleken” som jag är vann vid sen jag var liten.  Leken går ut på att ändra personen man är och miljön man är i varge gång en ny person kommer upp på sen och innan man går upp skriker man ju såklart då stop.

Jag vet inte vad det är med leken som gör mig så glad och lixsom troll bunden vid den. Ett tag tänkte jag att jag måste väl vilja vara någon annan och på det här vistet kan jag komma fram och synas.

Men det är fel, jag är nöjd med mig och mitt liv just nu och behöver inte alls låtsas vara någon annan, men det känns som om man är barn igen.

 Ett litet barn, som inte behöver bry sig om andra. Som knappt behöver bry sig om sig själv, ett barnsligt och kanske korkat barn. Eller om man vänder på det, ett barn med mycket tankar, energi och fantasi. Jag tror att det barnet finns kvar i de flesta av oss. En del har ett starkare ”barn” andra lite svårare att se det. Men alla behöver låta det få komma ut ibland. Komma ut och andas, komma ut och se sig om. Jag låter mitt släppas helt fri när jag leker. Det finns inga gränser. Inget fel eller rätt, bara nya idéer.

 
Jag tror att det är viktigt att vi aldrig glömmer bort det där barnet! Mitt fick andas idag.