glimmandeogonblick

Det är så lätt att skriva om saker som gör dig olycklig och ledsen.                                                                  Betyder det då att det är så vi är? Kan det vara så, att alla, ALLA är ledsna och känner sig nere hela tiden? Det tror inte jag! Jag tror att de flesta är väldigt lyckliga, när de tänker efter.                                          
Men varför? Varför pratar vi jåmt om hur synd det är om oss och varför ingen annan förstår mig?   Kanske låter vi ingen annan få förstå oss?  Kanske stänger vi in oss själva för att vi ska ha något att klaga över nästa gång vi träffar en gamal vän? Kanske är det till den nivån våra hjärnor kommer?

Jag är så trött på det! Att det ALLTID är så synd om oss, jag tycker om att se sorliga filmer, lyssna på sorlig lite lugn musik (det är på i bakrunden nu ) jag blir lugn av det, det är härligt, jag känner mig trygg i det sorliga och lugna. Hur låter det? Men så är det den bistra saningen.  Men om jag täker på det, kännslan efter att ha sett en ljus och mysig film, skrattat med goda vänner, det slår ju allt! ändå kan man sitta ett gäng och prata om allt dystert i livet. . . men kanske är också det viktigt J Jag vet bara att man borde diskutera allt roligt  oftare, alla roliga vardagshändelser, konstiga kommentarer och liknande, det är det som får oss att le! Och det är det som är viktigt!!! Vi får aldrig glömma bort glädjen. ♥